Idag löptes Helsinki City Maraton, för 28.e gången. Där brukar jag vara med, men tyvärr inte i år. Kroppen har sagt ifrån hela sommaren när det gäller löpning. Jag vet inte varför. Att göra något med våld går inte. Lite har jag försökt mana på, men nej.

Idag arrangerades det 75 km långa Nykarlebyloppet på cykel med över 200 deltagare. Och Nykarleby bjöd på ett mycket bättre väder än Helsingfors. Cykelloppet fick tjäna som ersättare för maratonloppet. Av någon anledning har kroppen accepterat cyklingen bättre än löpning i år. Fast någon cyklist är jag inte, kommer säkerligen inte att bli heller.

Men det blev en rätt angenäm tur i Nykarlebynejden. Jag gjorde ett optimistiskt försök att följa tätklungan från start. Men efter knappa 20 km halkade jag efter. Ett resultat av slarv, orutin, ouppmärksamhet och bristande självförtroende.

Resten av loppet blev en relativt lätt resa, fast ryckigt och knyckigt. Samarbetsvilja saknades nästan helt i vår 7-mannaklunga. Sluttiden blev 8 sekunder bättre än i fjol. Det tyder väl på stabil form, eller hur?  🙂