Här följer några personliga intryck från Botniacyklingen. Det var ju mitt första cykellopp och frågetecknen inför loppet var många.
Jag hade turen att få gå ut i andra startgrupp. 50 cyklister i varje grupp startade med 2 minuters intervall. Jag räknade med att det skulle komma mycket cyklister bakifrån, vilket kunde innebära goda möjligheter till draghjälp. Tursamt nog fanns det ett dussintal cyklister i vår grupp som stod på ungefär samma nivå och som kom att cykla större delen av loppet tillsammans. Först i Tervajoki sprack klungan definitivt. Och cyklister som kom bakifrån, ja konstigt nog så var de till slut bara 3 stycken.
Det gick fort från början i medvinden. Jag var förvånad över hur lätt det gick. Pulsen höll sig under 140 trots att farten låg i trakten av 35 km/h. Samtidigt försökte jag lära mig att köra i klunga. Alldeles enkelt var det inte. Då och då gjorde någon en hastig manöver, det gällde att hela tiden vara koncentrerad. Verkligt irriterande var att då och då måsta bromsa in på jämn och rak väg. Jag hade nu inte direkt åkt till Vörå för att bromsa!
Efter Kaitsor ändrade terrängen helt. Pulsen reagerade omedelbart när vi kom in i det småkuperade partiet. Plötsligt låg den långt över 160, och jag upplevde åkningen stundtals jobbig. Min målsättning var att hålla medelpulsen runt 150, det visste jag att jag skulle klara. Medelpulsen blev 153 till slut.
I Maxmo lär det ha funnits en matstation. Ingen i vår klunga reagerade och jag såg den faktiskt inte.
Efter Maxmo blev det igen mera lättåkt och pulsen sjönk till acceptabel nivå. Fram till Kvevlax var det relativt lättåkt, men farten var ryckig. Lite irriterande, för jag föredrar jämn fart.
I Kvevlax fanns en matstation som till och med jag såg. Men jag stannade inte och det gjorde ingen annan i vår klunga heller. Jag hade på förhand bestämt att jag skall försöka cykla hela loppet utan energitillförsel. Och den strategin höll. Påsen med energigel och chokladbitarna som jag hade i fickan som back-up kom aldrig till användning. I vätskeflaskorna hade jag 1,25 liter rent vatten av vilket jag drack 1,1 liter.
Efter Kvevlax fick vi motvind. Farten sjönk men i klungan var det oförskämt lättåkt. Lite före Skatila frågade en medcyklist hur det känns. Jag svarade att såhär lätt har jag aldrig haft det i motvinden tidigare eftersom jag är nybörjare och för det mesta cyklat ensam. Farthållningen i vår klunga sköttes loppet igenom av ett fåtal. Den orättvisan fick jag svårt med. Jag ville göra rätt för mig och sökte mig framåt i klungan. Hade jag varit en mera tävlingsmänniska hade jag inte gjort den dumheten. Men så gör väl en looser. Mellan Staversby och Tervajoki var jag uppe och drog tre gånger, ett par kilometer åt gången. Jag höll en fart mellan 32 och 34 km i timmen i motvinden och pulsen närmade sig 170. Där for mina lårmuskler illa.
I Tervajoki fick vi sidovind och farten skruvades upp rejält. Klungan delades i två. Jag var ouppmärksam när typerna ryckte och blev efter båda klungorna. Med mina trötta ben försökte jag jaga ikapp, men det var svårt när hastigeten låg mellan 35 och 37 km/h. Jag hann dock ikapp 5 åkare i Tuurala, precis när vi vände mot Vörå och fick medvind.
Det gick relativt lätt på slutet. Jag drog periodvis, bl. a i Rejpelt där pulsen steg över 170 i backen. Det blev vild körning genom Vörå centrum. Rangordningen i vår grupp avgjordes i vår interna spurtuppgörelse. Oj vad roligt att få vara barnslig!
Och att cykla ett lopp var roligare än jag vågat hoppas.
Bogart 
Grattis till ditt första cykelopp!
Tackar så hjärtligt!
Det känns alltid roligt när man lyckas bättre än förväntat. Början av loppet gick lätt men för mig men de sista 30 km blev mer eller mindre än pina. När man börjar känna sig svag är det inte så roligt med regn, hagel och motvind. Men det var nog bara att trampa på, någon funktionär eller servicebil såg man inte alls på sträckan mellan Kvevlax och Storkyrö och före man skulle ha fått tag i någon skulle man säkert frusit ihjäl. Det anser jag nog vara en ganska stor brist i arrangemanget, men den längre stäckan var troligen ämnad för lite snabbare cyklare och inte för sniglar. De olika matstationerna var inte heller riktikt placerade med eftertanke, på första delen av loppet fanns det två stycken och på andra delen endast en, Det är ju mot slutet man behöver få mera energi när kroppen jobbat på i många timmar. Jag hoppas på ett bättre lopp nästa år för min del.
Det känns alltid roligt när man lyckas bättre än förväntat. För mig blev inte loppet riktigt som jag hoppats på. Början av loppet gick lätt men de sista 30 km blev mer eller mindre en pina. När man börjar känna sig svag är det inte så roligt med regn, hagel, motvind och ingen påhejande publik. Då var jag nästan beredd att avbryta men det var nog bara att trampa på, någon funktionär eller servicebil såg man inte alls på sträckan mellan Kvevlax och Storkyrö och före man skulle ha fått tag i någon skulle man säkert frusit ihjäl. Det anser jag nog vara en ganska stor brist i arrangemanget. Den längre sträckan var troligen ämnad för lite snabbare cyklare och inte för sniglar. De olika matstationerna var inte riktigt utplacerade med eftertanke, på första delen av loppet fanns det två stycken och på andra delen endast en, Det är ju mot slutet man behöver få mera energi när kroppen jobbat på i många timmar. De som är amatörer tänker kanske inte riktigt på att ha extra energi med sig utan man tänker att man skall klara sig med det som bjuds på loppet. Jag hoppas på ett bättre lopp nästa år åtminstone för min del.
Du tar redan sikte på nästa år, det låter ju riktigt bra. Det händer då och då att man blir besviken på sin insats. Ibland finns det en orsak som man kan analysera fram. Men ibland vet man inte vad underprestationen beror på. Det kan handla om att man har en dålig dag när kroppen helt enkelt vägrar fungera. Ofta kan det vara en kombination av flera orsaker. Men oberoende av orsaken så gäller det att gå vidare och ta nya tag. Utan prestationsbehov!Jag tror nog att den längre sträckan skall vara öppen för såväl tävlingsåkare som motionärer. Första Botniacyklingen visade att arrangemanget kan bli en riktig folkfest. Med lite produktutveckling finns alla förutsättningar. Sniglar är vi alla, kanske bara lite olika långsamma. Det var ju lite oturligt med vädret, det drabbade oss deltagare olika denna gång. Själv klarade jag mig undan regnet.Det är viktigt att alla synpunkter på arrangemanget kommer arrangören till del. Du har nog rätt beträffande matstationernas utplacering. De bör koncentreras till slutet av loppet. Och självklart måste de finnas, även om alla inte utnyttjar dem.Vi trampar på!