Här följer några personliga intryck från Botniacyklingen. Det var ju mitt första cykellopp och frågetecknen inför loppet var många.

Jag hade turen att få gå ut i andra startgrupp. 50 cyklister i varje grupp startade med 2 minuters intervall. Jag räknade med att det skulle komma mycket cyklister bakifrån, vilket kunde innebära goda möjligheter till draghjälp. Tursamt nog fanns det ett dussintal cyklister i vår grupp som stod på ungefär samma nivå och som kom att cykla större delen av loppet tillsammans. Först i Tervajoki sprack klungan definitivt. Och cyklister som kom bakifrån, ja konstigt nog så var de till slut bara 3 stycken.

Det gick fort från början i medvinden. Jag var förvånad över hur lätt det gick. Pulsen höll sig under 140 trots att farten låg i trakten av 35 km/h. Samtidigt försökte jag lära mig att köra i klunga. Alldeles enkelt var det inte. Då och då gjorde någon en hastig manöver, det gällde att hela tiden vara koncentrerad. Verkligt irriterande var att då och då måsta bromsa in på jämn och rak väg. Jag hade nu inte direkt åkt till Vörå för att bromsa!

Efter Kaitsor ändrade terrängen helt. Pulsen reagerade omedelbart när vi kom in i det småkuperade partiet. Plötsligt låg den långt över 160, och jag upplevde åkningen stundtals jobbig. Min målsättning var att hålla medelpulsen runt 150, det visste jag att jag skulle klara. Medelpulsen blev 153 till slut.

I Maxmo lär det ha funnits en matstation. Ingen i vår klunga reagerade och jag såg den faktiskt inte.

Efter Maxmo blev det igen mera lättåkt och pulsen sjönk till acceptabel nivå. Fram till Kvevlax var det relativt lättåkt, men farten var ryckig. Lite irriterande, för jag föredrar jämn fart.

I Kvevlax fanns en matstation som till och med jag såg. Men jag stannade inte och det gjorde ingen annan i vår klunga heller. Jag hade på förhand bestämt att jag skall försöka cykla hela loppet utan energitillförsel. Och den strategin höll. Påsen med energigel och chokladbitarna som jag hade i fickan som back-up kom aldrig till användning. I vätskeflaskorna hade jag 1,25 liter rent vatten av vilket jag drack 1,1 liter.

Efter Kvevlax fick vi motvind. Farten sjönk men i klungan var det oförskämt lättåkt. Lite före Skatila frågade en medcyklist hur det känns. Jag svarade att såhär lätt har jag aldrig haft det i motvinden tidigare eftersom jag är nybörjare och för det mesta cyklat ensam. Farthållningen i vår klunga sköttes loppet igenom av ett fåtal. Den orättvisan fick jag svårt med. Jag ville göra rätt för mig och sökte mig framåt i klungan. Hade jag varit en mera tävlingsmänniska hade jag inte gjort den dumheten. Men så gör väl en looser. Mellan Staversby och Tervajoki var jag uppe och drog tre gånger, ett par kilometer åt gången. Jag höll en fart mellan 32 och 34 km i timmen i motvinden och pulsen närmade sig 170. Där for mina lårmuskler illa.

I Tervajoki fick vi sidovind och farten skruvades upp rejält. Klungan delades i två. Jag var ouppmärksam när typerna ryckte och blev efter båda klungorna. Med mina trötta ben försökte jag jaga ikapp, men det var svårt när hastigeten låg mellan 35 och 37 km/h. Jag hann dock ikapp 5 åkare i Tuurala, precis när vi vände mot Vörå och fick medvind.

Det gick relativt lätt på slutet. Jag drog periodvis, bl. a i Rejpelt där pulsen steg över 170 i backen. Det blev vild körning genom Vörå centrum. Rangordningen i vår grupp avgjordes i vår interna spurtuppgörelse. Oj vad roligt att få vara barnslig!

Och att cykla ett lopp var roligare än jag vågat hoppas.