Jag har aldrig någonsin sprungit Broloppet. Förvisso är det en stor skam att tvingas erkänna detta. Orsaken till att jag aldrig deltagit är att Broloppet brukar sammanfalla med antingen Vasamaraton eller Ruskamaraton. Dock inte i år.
För tillfället är mitt högerknä i så illa skick att någon löpning inte kommer på fråga. Det är inte ens nära. Men man kan ju alltid hoppas på bättre tider, att jag kan jogga igenom någon gång i framtiden.
Dagens insats består i några bilder.
10 000 metersloppet i London OS blev en spännande historia som fick en intressant upplösning. Loppet vanns av Mo Farah från England före amerikanen Galen Rupp. Därmed var den afrikanska segersviten bruten.
Tätduon är träningkompisar och båda tränas av amerikanen Alberto Salazar. Vilket storslam han tar! Inte minst med tanke på hur Etiopien och Kenya dominerat på sistone inom långdistans. Alberto Salazar kör heller inte enbart med konventionella metoder om jag fattat rätt.
Segraren Mo Farah är måhända gynnad av sina afrikanska gener. Men eftersom han är uppvuxen i England och numera tränar i USA, måste resultatet ändå ses som en stor framgång för västerländsk löpning.
Idag löptes igen landsvägsstafetten med det fina namnet Finland West Coast Race. Eller WCR. Det kan ha varit för 26:e gången om jag räknat rätt.
Loppet når inte på långt när upp till den nivå det hade under sina glansdagar i slutet av 80- och början av 90-talet. Lite konstigt att det inte drar eftersom löpningen börjar bli pop igen, speciellt bland unga. Själv deltog jag flitigt under de 20 första åren i loppets historia. Efter att Maratonblåbären tvingades kasta in handduken för flertalet år tillbaka har jag varit mer eller mindre hemlös. För laglös vill jag inte gärna kalla mig.
Dagen bjöd på ett idealiskt löpväder. Strålande sol och drygt 15 grader. Den nordliga vinden friskade i under dagen så den kanske störde lite på sina ställen.
Lite imponerad är jag över att min gode vän Leif Erikson hade fått ihop till ett eget lag. Eller var det nu så att han fick laget i 60-års present av familjen? Hur som helst, grattis till prestationen och grattis till de 60 åren! Jag missade ju själva dagen.
Någon gång tidigare har jag på allvar funderat över möjligheten till ett eget familjelag i WCR. I tanken laborerade jag lite med laguppställningen men kom inte längre än så. Numera är det riktiga intresset borta så det blir nog aldrig av.
Generationsväxling. Eriksons kör det klassiska, sonen tar över efter fadern.
Motionslöpningen har gett mig många fina minnen från flera årtionden. En alldeles speciell glädjekälla har Vindelälvsloppet varit. Vindelälvsloppet var en stafett som gick längs med hela den fritt forsande och natursköna Vindelälven. Men från Videlälvsloppet kommer också ett minne lite mer åt det dystrare hållet.
Året var 1988 när jag fick en fråga av Maratonblåbärens lagledare. ”Kommer du med på årets Vindelälvslopp? Vi har en sträcka ledig ännu”. Jag är ju i allmänhet inte nödbedd i sådana situationer, så jag lovade förståss.
Den lediga sträckan visade sig vara en 19 km sträcka från Åmsele till Strycksele. Alltså jag skulle starta i Åmsele. Just det var lite smolk i bägaren.
Till saken hör att trippelmordet i Åmsele hade ägt rum ett par veckor tidigare, där två finländare var gärningsmännen. Jag tyckte inte att det var speciellt muntert att vara finländare i Åmsele just då. Jag kommer ännu ihåg hur jag stod och trycke i ett hörn inne i kvarnen som finns mitt i byn, medan jag väntade på att växla. Jag hoppades innerligt att speakern inte skulle notera oss överhuvud taget. Strax efter starten passerade jag uppfarten till kyrkan där morden hade ägt rum. Det var lite kusligt.
I övrigt har jag inte behövt skämmas som finländare i löparsammanhang.
Dessa tankar gjorde sig påminda i dag när jag hörde att Valjakkala rymt åter en gång.
I min bloggpresentation står det att bloggen bl.a skall handla om motion. Det har inte blivit mycket av den varan på senare tid. Kanske dags för en kort uppdatering av läget.
Tiden går! Det är redan tredje sommaren som löpningen lyser med sin frånvaro. Åtminstone nästan. Orsaken är de ryggbesvär som jag drog på mig i april 2009. Glädjande är ändå att ryggen hela tiden blivit bättre. Jag har till och med papper på att det mesta ser riktigt bra ut, både i höft och rygg. Det positiva utlåtande fick jag av läkaren Jussi Jouppila efter flera läkarbesök och två magnetröntgenundersökningar senaste sommar.
Skidåkningen gick problemfritt, åtminstone besvärade inte ryggen. Inför sommarsäsongen hade jag allvarliga planer på börja cykla. Det blev ändå inte av. Den mentala tröskeln till att plocka fram landsvägscykeln visade sig oöverkomlig. Varför vet jag inte. Cykeln hänger kvar på kroken och kommer knappast ner denna sommar. Självfallet blir det ingen Botniacykling i år heller.
Lite löpning har jag äntligen vågat mig på. Jag försöker få till ett par korta länkar, ca 7 km, i veckan. Målsättningen är att förlänga länkarna lite på höstsidan, för att se hur ryggen reagerar. Problemet är bara att jag har svårigheter med att orka löpa. Sakta jogging är enda alternativet just nu, ändå rusar pulsen i höjden direkt.
Tröskeln till rullskidåkning är också hög, men den är jag över nu. Har hunnit med några kortare länkar redan, och vi har bara juli månad! Rullskidåkning har aldrig riktigt smakat. Jag skall försöka få det ändrat lite, det sitter ju delvis i huvudet.
Summa sumarum: Lätt löpning varvat med korta rullskidlänkar. Näillä mennään!
