Vau, vilken konsert Lytts och vännerna bjöd på! Ett annorlunda, men ett hellyckat upplägg med en lagom blandning av allvar och spex.
Så fint!
Wasa Teaters annons
Vilken julkonsert!
Kategoriarkiv: Musik och nöje
Musik till maten
Liveunderhållning till maten hör inte till vanligheterna. Men i kväll hade vi det. På Kaffehuset. Det var skådespelarna från musikalen Next to Normal, vilken spelas på Wasa Teater för tillfället, som uppträdde med smakprov. Rätt många nummer hann de med. Skönt sjungande typer alla.
Ett bra initiativ och lyckat koncept från Kaffehusets sida skulle jag påstå.
Eva Dahlgren on stage
i ett fullsatt Handels i kväll. Hon har återupptagit turnerandet efter en flera år lång paus. Även denna turné, som hon kallar ”Eva Dahlgren live 23 sånger”, inleder hon traditionsenligt i Finland.
Det var en del nytt material, åtminstone för mig, som hon bjöd på i kväll. Men några gamla godingar rymdes lyckligtvis med. Eva Dahlgren är bäst i sina lugna ballader, det tycker åtminstone jag. Men hon visade sin bredd i kväll när hon och orkestern tog ut svängarna ordentligt och rockade på.
Eva twittrar efter kvällens konsert: Vaasa!!! Jaaa!!! Härligt!! Tack!!!
Musikhelg
Det var en riktig musikkväll här i stan i går. Aningen bekymmersamt faktiskt att bestämma vad vi skulle satsa på. Vi tog till uteslutningsmetoden. Orkestrarna på Amarillo, El Gringo, och Rocktails behövde vi inte fundera på alls.
Tredjehandsalternativet var Brödfabriken. Dit har jag för övrigt aldrig varit. Det valdes bort eftersom jag gissar att vi fallit för åldersgränsen. Dörrvakten hade antagligen beställt färdtjänst och skickat hem oss.
Förstavalet, ur ett musiksmaksperspektiv, var Kaija Kärkinen och Ile Kallio. De uppträdde på Public Corner. Men också det valdes bort, närmast på grund av den trånga och bökiga lokalen.
Vi valde andrahandsalternativet. Det var Sven Zetterberg som spelade på O’Malley’s. Visserligen lite högljutt och nojsigt där också. Men jag har aldrig hört Sven Z live, så det var nog ett lyckat val. Sven Zetterberg och hans gubbar är inga första resans gossar. Inte ens pojkspolingen Calle Brickman som spelade keyboard. Han var en fröjd att se och höra. Något för besökarna på Esse Blues Fest att se fram emot i kväll.
Kvällens Allsång på Skansen
blev bättre än väntat. Det var inte artisterna som gjorde att vi sökte oss till Sollidens scen i kväll. Nej, då var det mera för att kolla inramningen i den underbart vackra sommarkvällen efter allt regnande på dagen. Och som sagt allsången blev bättre än väntat, tack vare just allsångerna.
Måns backstage, där han släcker törsten.
(picture by Cati’s Iphone)
Mycket folk på Allsången i den vackra sommarkvällen
(picture by Cati’s Iphone)
Får man ha en åsikt?
Nej, helst inte, om jag fattat rätt! Är man inte musiker så skall man inte gärna ha en åsikt, och därmed inte uttala sig om musik. Det är på Bloggen.fi som det för tillfället pågår en minidebatt, med få inblandade debattörer, om musik och musiksmak.
Jag har lätt att acceptera att finsmakarna håller till i finrummet och stora hopen står på betryggat avstånd. Helt klart är dock att större delen av all musik som görs är just riktad till stora hopen. Skulle då inte musikkonsumenten få ha en åsikt?
Själv är jag ingen musiker (vilket grämer lite). Inte heller någon musikkännare. Men jag lyssnar på musik och njuter av den. Jag har också en åsikt om vad jag vill lyssna till. Och om musiken.
Här en video där man får njuta av Mark Knopflers brillianta gitarrspel. Det är från en liveföreställning där Dire Straits gör en lång version av Sultans of swing. Den uthålliga belönas med med en fantastiskt fin improvisation i den senare delen.
Bör kanske ännu tillägga, beträffande videon, att det är min högst personliga åsikt.
Missade vårtecknet
Vasa körfestival brukar vara ett säkert vårtecken. Nu kom och gick det årliga musikevenemanget utan att jag hörde ett enda musikframträdande. Det har knappast hänt sedan festivalen startade för 20 år sen. Och inget laga förhinder hade jag. Inte det minsta lilla. Lite oroad är jag faktiskt över en så allvarlig beteendestörning.
Nå, våren är ju bra på gång trots allt.
Så mycket bättre
Jag försöker undvika all reality-TV, men kom ändå att se på några avsnitt av serien ”Så mycket bättre”. Det var nu andra säsongen serien sändes i Sveriges TV4. Serien var ett enda stort undantag från dagens reality-regel. Förvisso är det möjligt att göra bra TV utan både tävling och förnedring.
Årets programserie var bättre än fjolårets. På min skala alltså. Det fanns många tungviktare med nu. Ledin och Dahlgren får väl räknas som två av mina absoluta favoriter. E-type, Wiehe och Ph har ju alla levererat massor med bra låtar genom åren, så de är minst halvfavoriter. Av årets deltagare var Timbuktu och Laleh mer eller mindre nya bekantskaper för mig. Speciellt roligt att just en doldis kunde kliva fram och imponera. Jag talar förstås om Laleh som gjorde intryck på mig med sin lågmälda och ödmjuka framtoning.
Om hela programserien verkligen gjordes på en dryg vecka så är nog såväl artisterna som TV-teamet att gratulera. Min gissning är att det varit betydligt mera hårt arbete än nöje.
TV-serien bygger tydligen på ett holländskt koncept. Kvalitén ligger, tycker jag, i det höga underhållningsvärdet. Alltså i musiken. Störande var att programmet var sönderredigerat på något sätt. Det fanns för många samstämmiga intervjuvklipp, där artisterna sällan sparade på superlativerna när de berömde varandra. Men bättre det än all förnedring.
Svängigt på kvällskvisten
Robert Wells uppträdde i Vasa i kväll med sin minishow Close Up Rhapsody. Geir Rönning var med som gästartist.
Som vanligt var det en mix av olika musikstilar. Familiärt, lättsamt och med en lagom portion humor. Och att Geir var med gjorde inte saken sämre.
Dr. House
Så heter visst en TV serie. Jag tror inte att jag sett ett enda avsnitt för serien intresserar inte det minsta.
I går när jag körde till stan spelade Countrydoktorn lite bluesmusik i sitt program. Mannen som sjöng hette Hugh Laurie och det är just han som spelar huvudrollen i House. Mycket överraskande.
Jag kollade upp saken lite närmare när jag kom hem, och minsann, Hugh Laurie är verkligen musiker. Han spelar munspel, gitarr och piano. Sjunga kan han dessutom. Han har nyligen kommit ut med sitt debutalbum ”Let them talk”, innehållande bluesmusik. Vem hade trott det om Dr. House?
Här ett smakprov när han sjunger ”Swanee River” i en TV show tidigare i år.
Musiikkiteatteri Palatsi
Förra veckan när vi var i Tammerfors besökte vi Musiikkiteatteri Palatsi. Det blev en positiv överraskning. Lokalen som tidigare fungerat som biograf har på senare år fått en rejäl ansiktslyftning. Den är mycket smakfullt och stiligt renoverad. En trevlig bekantskap med andra ord.
Blues Brothers
Ingen gudlig föreställning direkt, även om Jake och Elwood påstod sig vara utsända av Gud. De båda bluesbröderna får kallet att samla ihop 5000 dollar som Pingvinen behövde. Och Pingvinen, det var nunnan som behövde pengarna för att klostrets barnhem inte skulle tvingas stänga. Så är storyn i korthet i musikalkomedin som spelats i sommar på Musikteatern Palatsi i Tammerfors.
De båda bluesbröderna spelas förtjänstfullt av Ari Myllyselkä och Miro Honkanen. Men den klart lysande stjärnan är Laura Voutilainen. Som klippt och skuren för sin roll. Hennes skådespelartalanger kommer här till sin rätt. Hon är Artisten och Solisten som ger järnet. Med en grym energi.
Summer of '69
var ett av de extranummer som Geir Rönning drog efter avslutad konsert i kväll.
Mycket bra musik på Strampen i kväll alltså. Med Geir i tre gedigna set, inför en entusiastisk publik och med gott stöd av Tobias Granbacka och Dennis Rönngård.
Det fanns ju inte enbart ljus i publiken, om nu någon trodde det. Inte satt den som ljus heller!
Exkursion i kväll
till Nordkalks gruva i Pargas. Även 8 000 andra valde att besöka dagbrottet samtidigt. Så lite trängsel var det ju. Men musiken var bra. Vad annat var att vänta när Roxette uppträder. De är musiker!
Sommarens första
Street Blues för min del, först i kväll. Men bättre sent än aldrig!
Så mycket blues var ju inte att vänta för Allan & Astronauts spelade. Det blev lite mera mot det poppiga hållet, vilket jag ju inte hade något emot. Många fina godingar hann de med. Gänget hade fin förstärkning av tenoren Tom Nyman som ju är gammal rockgitarrist. Och av Nisse G på keybord.
Rekordmycket folk kom i det fina vädret. Street Blues vid Fondis är ju en human tillställning som börjar och slutar i tid, pågår kl. 19-22 varje tisdag.
Tjugo på dussinet
Otaliga är de utländska orkestrar som underhåller resenärerna på sverigebåtarna. Och inget ont i det, de brukar kunna sin sak. Ju fler utländska orkestrar, desto mindre humppa. Ju mindre humppa desto bättre livskvalitet kan man väl säga.
På Silja Serenade uppträdde en bulgarisk orkester som kallar sig Indigga band. De spelade främst pop, disco, latino och rock, en mångsidig repertoar alltså. Och som de spelade! Sjöng otroligt bra och roterade dessutom mellan intrumenten. Man kunde gott ha åkt en vecka fram och tillbaka bara för att höra dem spela.
Indigga band verkar inte vara speciellt mycket mediaexponerat, så några bra videor hittade jag inte. Här dock ett smakprov med två stycken latinos.
Hotel California
En av mina absoluta favoriter inom musiken är Eagles’ låt Hotel California. Det långa avslutande gitarrsolot kan man bara inte bli trött på. På tuben finns låten i ett antal olika utföranden. Här finns den klassiska versionen med just Eagles. Lite nostalgisk också på grund av den anspråkslösa tekniska kvalitén.
Att någon skulle spela Hotel California på klassisk gitarr låter väl närmast som ett skämt. Ända tills man stöter på den här unga koreanska talangen Sungha Jung. Klicka på länken, men bara om du har tid att lyssna i 7 minuter! Är han inte bra så säg!
Kisabiisi?
Vissa är snabba att producera. Jag avser typen som blixtsnabbt gjorde låten Taivas Varjele!
Befarar att vi får dras med den ett tag framöver. Den kommer nog aldrig att placera sig på min tio-i-topp lista.
Fortsättningsvis imponerad
av scentekniken och TV-produktionen från Esprit Arena i Dusseldorf. Här kommer lite fakta om tillställningen som jag googlade fram.
Scenen byggdes på fotbollsplanen med plats för 35 000 åskådare. Scenväggen med de häftiga bildeffekterna var 60 meter bred, 18 meter hög och bestod av 520 st LED displayer. För belysningen behövdes 2100 strålkastare, varav 1100 var motoriserade. För ljud och bild användes 25 TV-kameror och 90 mikrofoner. Det fanns ljudförstärkare med en sammanlagt effekt på 350 kW. Strömförsörjningen sköttes av åtta dieselaggregat med en sammanlagd effekt på 6 Megawatt! Det krävs 120 långtradare för att transportera scenbygget och tekniken.
Alltså, rätt mycket resurser satsades på denna, i mitt tycke nonsensföreställning. Det tråkiga är att spektaklet trappas upp år från år. -Välanvända pengar, eller?
Viisut
ESC pågår för fullt. Vanligtvis brukar jag inte bry mig det minsta. Men jag råkade se några snuttar från kvaltävlingarna, eller vad det nu heter, för ett par dagar sedan. Jag fascinerades av den påkostade tekniken. Så i kväll kunde jag inte hålla mig. För tillfället kommer spektaklet på nästan alla skärmar vi har.
Sändningen är imponerande rent teknikmässigt. Vilka mäktiga effekter och kulisser kan inte skapas på elektronisk väg numera! Det är bara att se och njuta. Går hur bra som helst även utan musiköra.
Beträffande Finlands bidrag så tycker jag nog att Paradise Oskar är mer representabel för landet än vad Lordi var. Rent utseendemässigt alltså.
Bilden knyckte jag från SVT:s utsändning. Tack!
Stämning bakom imman
Inte mindre än fyra orkestrar spelade när Aakåå firade sina 50 i går kväll. Den förtätade stämningen lade sig som en imma på fönstren.
7 dygn i Jerusalem.
Så heter en påskberättelse i musikform som uppfördes på svenska för första gången i dag. Verket är skapat av norrmannen Martin Alfsen och kan kallas en modern påskpassion. En projektkör tillsammans med Ungdomskören Evangelicum jämte band och solister stod för uppförandet. Vasa övningsskolas gymnasiums festsal fylldes till sista plats två gånger om i dag.
Det är ett storartat arbete som de medverkande har lagt ner på detta. De flesta i publiken blev nog positiv överraskade. Det blev ett mäktigt uppträdande, helt enkelt!
Själv kunde jag tyvärr inte njuta fullt ut av den fina musiken. Båda gångerna stod jag bakom videokameran. Det kräver alltid sitt.
Valuta för pengarna
Det fick man definitivt också i kväll när Wentus Blues Band spelade på Ritz. Det blev bl.a låtar från nya albumet Woodstock. Avlappnat, småspexigt men högklassigt som vanligt. Briljant på gitarr av Nedervetilpojkarna. Gorrbra!
Midvinter Elvis
Vi tog en kort sväng till stan i går kväll runt midnatt. Bara för att kolla läget. Helt överraskande bjöds vi på en gratiskonsert. För plötsligt stod Elvis, livs levande, på balkongen och skön musik flödade över Strandgatan.
Lånar en bild
För andra inlägget i följd lånar jag en bild av YLE. Annars är det nog eget bildmaterial som har företräde. Jag såg en snutt av dokumentären om Kari Tapio som visades i kväll. Och jag gillade speciellt sekvensen där han satt i båten.
Han var en otroligt stor profil inom finländsk musikunderhållning. En legend redan när han levde. En av mina favoriter i den mån jag har några. Jag hörde på radion om hans bortgång när jag körde från Levi centrum upp till stugan sent på kvällen den 7 december. Den kvällen satt nattsömnen långt inne.
