Lillkillen blev riktigt dålig av pappret han fick i halsen. Troligtvis skar han sig på förpackningen. Lite svårt att förstå, men det blev till en ordentlig infektion i svalget.
I tre dagar var han helt utslagen. Att han hade ont gick inte att ta miste på men var visste vi inte riktigt. Inte förrän veterinären kunde konstatera infektionen.
Antibiotika och smärtlindrande har haft god verkan. Nu viftar han på svansen igen.
Säkert inte lätt att äta med en så svullen tunga.
till skogen. Bråttom, bråttom…
Ivar på skogspromenad, – i högt tempo.
Gjorde ett första trevande experiment och rökte en laxfilé. Inte helt misslyckat, om man säger så. Alltså fortsättning lär följa.
Hur det ligger till med alla polycykliska aromatiska kolväten frågar vi inte efter just nu.
Tackar så hjärtligt för presenten!
Lillkillen Ivar växer och mår. Under tiden hos oss har han blivit nästan 2 kg tyngre och väger nu 5,6 kg. Viktökningen har alltså varit över 50% på tre veckor.
Vår första tid tillsammans har gått över förväntan bra. Vi är goda vänner, även om vi ibland har olika uppfattningar om hur livet skall levas. Ivar kan vara lugn som en filbunke och däremellan vild som ett yrväder. Men det är väl just så en valp brukar vara. Det fina är att vi alla lär oss något om varandra hela tiden.
Här några bilder från våra första veckor tillsammans.
Det har blivit något av en tradition att äta ute på Morsdagen. Genom åren har det hunnit bli ett antal gånger. Någon tradition att äta på ett och samma ställe har vi inte skaffat. Nej, platserna får gärna variera. Fast jag undrar om inte Kuffens morsdagsluncher ändå toppar statistiken för vår del.
Idag blev det en morsdagslunch i pompig bankmiljö. Avspänt och lugnt med utsökt god mat. Av någon anledning kom jag ihåg morsdagslunchen för fyra år sen. Även då i en speciell miljö. Den gången åt vi också ”ute”. Miljön är kanske inte det allra viktigaste på en morsdag, men den saknar inte helt betydelse. Den är till hjälp för minnet, åtminstone för mig.
Länk till lunchen vid Place du Palais.
Passade på och tog ut lite pappaledigt den här veckan. Lillkillen Ivar gjorde ju entré i början av veckan. Man vill ju vara till hands.
Men man borde nog vara föräldraledig medan man är ung. I den här åldern är det rätt ansträngande att passa ett energiknippe som Ivar. Så idag tog jag lite ledigt från pappaledigheten och var på jobbet och vilade upp.
Ivars första biltur. Åtta veckor gammal.
Det blev ett stort tomrum här hemma efter Igor. Trots att han aldrig gjorde något stort väsen av sig.
Redan som valp visade Igor ett stort intresse för att springa. Han kunde alldeles på egen hand springa runt, runt på gräsmattan. Men han var också en trogen länkkompis. Åtskilliga gånger har han varit med mig runt Molnträsket, en länk på drygt 18 km. Ännu fler gånger har han följt Matte på hennes länkar. Min gissning är att långlänkarna till en del kan ha haft betydelse för det långa och friska liv han fick. Han var aldrig sjuk.
Någon enstaka gång kunde vi se att Igor deppade. Det var när vi tog fram resväskorna. Då förstod han genast att han inte fick följa med. Men de gånger vi tog fram kylväskan, visste glädjen inga gränser. Då var det hans tur! Glädjen över att få åka ut till sommarstugan gick inte att ta miste på. Något sommarstugeliv utan Igor har vi aldrig haft. Så det kommer sannolikt att kännas mycket annorlunda att åka dit utan honom.
Om det finns en hundhimmel hoppas jag att där finns leverlåda och skinka på menyn. Åtminstone någon gång. Och att det finns fasaner och igelkottar som tidsfördriv. Och givetvis löptikar. Då är trivseln fullständig.
Här följer några bilder ur Igors liv. Dokumentationen är inte riktigt heltäckande, den är begränsad till “digikameraperioden”. Igor är annars döpt efter Igor Larionov. Bland våra hockeyintresserade juniorer hade Larionov hög status vid tidpunkten när hundvalpen gjorde inträde i familjen.
Idag kom dagen som vi så gärna skulle ha varit utan. Dagen när vår Igor nådde vägs ände.
Det är över 16 år sen han kom, ett livligt svart knyte med en röd rosett runt halsen. Igor fick ett längre liv än de flesta andra hundar. Och det är vi ju så glada och tacksamma över. Igor var den finaste hund man kan tänka sig! Han blev en familjemedlem.
Det var ingen lätt uppgift att köra i väg med honom till kliniken. Precis lika tungt var det att återvända hem med ett tomt koppel. Just nu finns inga ord att beskriva saknaden och tomheten.
Igor på sin sista promenad, den 8 april 2013. En fin vinterdag när skaren höll.
skor, skor. Till både nytta och glädje. Och som trygghet.
Hushållets senaste satsning är en ny TV-läktare. Tajmingen för anskaffningen lyckades över förväntan, den kom lagom till Tour de Ski.
Av någon anledning har läktaren ändå varit endast halvfull under Tour de Ski-sändningarna, medan den under senkvällen nog kan vara helt fullsatt.
Här om dan bytte jag en strömbrytare åt föräldrarna. Installationen är gjord 1953, så trappbrytaren höll för för daglig användning i nästan 60 år.
I jämförelse med dagens slit och släng mentalitet får vi väl anse att en drifttid på 60 år är helt acceptabel.
Trappbrytare, installerad 1953
av den enklare sorten. Alltså en ny matta att sova på. Och plötsligt är det mycket lättare för gamlingen att komma sig upp. Utan att behöva skrinna runt på ett halt golv.
går idag till vår kelgris Igor som fyller 16 år!
Idag fick även gårdstallen vika sig. Ståtlig var den förvisso, men den skräpade för mycket.
Vilken överraskning!
I höstas när jag var till Stockholm fick jag några frökapslar med mig hem. Det var min faster som gav dem och sa att om jag sår fröna nästa sommar så kanske vi så småningom får njuta av vackra blåa blommor.
Jag förvarade kapslarna i ett kuvert i bokhyllan, men glömde bort dem. Det var långt lidet på sommaren när jag upptäckte dem. Alltså de kom sig på tok för sent i jorden. Efter att fröna så småningom grodde så har den buskliknande blomman växt i rasande fart. Nu är den ungefär en meter hög.
Och så gör den envisa försök till att blomma i den svala höstvärmen. Det är ju kul. Vad blomman heter har jag dock ingen aning om.
Om än bara för en dag. Men ändå.
till förmån för mera ljus och värme i trädgården. Som extrabonus kan vi räkna med lite värme i spisen också.
De mest tråkiga arbeten har ju en tendens att lämna, eller åtminstone skjutas upp. Så gick det förståss med tapetseringen. Inget annat var att vänta.
Men nu ryckte jag äntligen upp mig. Och plötsligt var pappret upphängt.
En bukett till min fru den 13.8.2012. En ros för varje år hon stått ut.
En av målsättningarna med lägenhetsrenoveringen torde vara uppnådd när nu slutresultatet står att beskådas. Men så var det ingen stor utmaning heller att få till en snyggare design på installationerna.
Badrummet före renoveringen
Samma hörn efter renoveringen
Kakelarbete är en utmärkt terapiform. I synnerhet när det utförs i trånga utrymmen med många vinklar och hörn så att största delen av plattorna måste skäras. Gärna med mycket håltagningar dessutom.
